Tanken på det ansvaret känns ibland så stort att det nästan är ohanterbart.
Jag ser att vår dotter inte är helt nöjd med saker hon gör även om hon är väldigt duktig.
Som mamma till en dotter tror jag att mitt handlande spelar stor roll där..
Som mamma till en dotter tror jag att mitt handlande spelar stor roll där..
Har rannsakat mig själv och märkt att jag nästan alltid ber om ursäkt för saker jag presterat, viftar bort komplimanger, är aldrig riktigt nöjd.
Ställer fram en tårta och ursäktar att den blev misslyckad, blev inte fin, smakar nog inte som den skulle..
Får en komplimang för håret och svarar att usch nej jag som inte varit hos frisören på jättelänge. Eller ser du inte utväxten?
Så nu har jag ett nytt mål: Jag skall sluta be om ursäkt för mig själv, sluta ge förklaringar..
Vill att min dotter skall få det med sig på vägen.
Det jag har gjort har jag gjort och det duger bra.
Skall så klart även för min egen del försöka känna mig lite mer nöjd.
Så..nu ursäktar jag mig på förhand till de som är omkring mig:
Om jag i fortsättningen sträcker på mig och inte kommer med bortförklaringar så är det inte som jag blivit uppblåst, kaxig eller tappat min svenska jantelag.
Utan jag försöker påverka någon som jag är rädd om.
Är det någon som har tips eller andra tankar kring detta så berätta gärna, jag tycker det är så svårt!
Kram Ida












